Hanna om att gå in i väggen.
Jag gick in i väggen 2010 och mitt liv blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det har varit en lång väg tillbaka och det är först nu jag börjar känna att jag kan stå ordentligt på mina ben igen.
Min epilepsi kommer alltid att finnas där och det har jag fått inse och det är en känsla jag brottades med länge och en utav de stora orsakerna till att jag gick in i väggen. Anfallen kommer komma i olika perioder i livet och jag kommer att ha anfall troligen hela livet.
Om man kollar på det hela lite snabbt så är nog inte det här första gången jag gick in i väggen, utan jag gick nog in i väggen redan första gången igentligen när jag fick min diagnos. Pga att jag blev så ledsen och besviken på hur någon (ja någon, jag ville ha någon att skylla på, men hittade ingen att skylla på och orkade inte bry mig tillslut) kunde göra så här mot mig? Varför skulle det här hända mig lixom? Jag ville absolut inte prata med någon om det för jag ville egentligen bara ha någon att skylla på. Men vem fan skyller man på om en neurologisk sjukdom? Ingen! För det är ingens fel!
Lika dant var det när jag gick in i väggen 2010, när det egentligen var helt och hållet självförvållat till varför jag gick in i väggen. Men jag ville bara ha någon att skylla på för det känndes bättre! Jag skyllde också mycket på mina föräldrar denna gången att det var deras fel som låtit mig flytta hemifrån och att det var därför allt gick snett. Men det var ju inte riktigt sanningen. Jag hade ju mått dåligt så otroligt länge och inte orkat med mig själv på länge. Inte orkat med kompisar eller knappt att ens ta mina tabletter vissa dagar, då jag iregel bara låg i sängen och ville ligga kvar där.
Idag mår jag bra (och tar mina tabletter, ep-medicinen). Så bra som jag kan må med de omständigheterna jag har. Jag har en bit kvar att klättra, och kommer alltid ha det. Men det betyder inte att jag kommer ge upp. Jag har inte gett upp nu och kommer inte ge upp senare. Jag har vassa armbågar och en bit skinn på näsan och kommer se till att även om jag halkar ner några steg alltid klättrar upp igen.
Om man kollar på det hela lite snabbt så är nog inte det här första gången jag gick in i väggen, utan jag gick nog in i väggen redan första gången igentligen när jag fick min diagnos. Pga att jag blev så ledsen och besviken på hur någon (ja någon, jag ville ha någon att skylla på, men hittade ingen att skylla på och orkade inte bry mig tillslut) kunde göra så här mot mig? Varför skulle det här hända mig lixom? Jag ville absolut inte prata med någon om det för jag ville egentligen bara ha någon att skylla på. Men vem fan skyller man på om en neurologisk sjukdom? Ingen! För det är ingens fel!
Lika dant var det när jag gick in i väggen 2010, när det egentligen var helt och hållet självförvållat till varför jag gick in i väggen. Men jag ville bara ha någon att skylla på för det känndes bättre! Jag skyllde också mycket på mina föräldrar denna gången att det var deras fel som låtit mig flytta hemifrån och att det var därför allt gick snett. Men det var ju inte riktigt sanningen. Jag hade ju mått dåligt så otroligt länge och inte orkat med mig själv på länge. Inte orkat med kompisar eller knappt att ens ta mina tabletter vissa dagar, då jag iregel bara låg i sängen och ville ligga kvar där.
Idag mår jag bra (och tar mina tabletter, ep-medicinen). Så bra som jag kan må med de omständigheterna jag har. Jag har en bit kvar att klättra, och kommer alltid ha det. Men det betyder inte att jag kommer ge upp. Jag har inte gett upp nu och kommer inte ge upp senare. Jag har vassa armbågar och en bit skinn på näsan och kommer se till att även om jag halkar ner några steg alltid klättrar upp igen.
