Epilepsin och Hanna!

Jag har haft epilepsi sedan jag var 11 år och det har varit en berg och dalbana utav helveten och tårar, men också det bästa som någonsin hänt mig!

I maj 2002 påväg hem från Göteborg med min familj i bilen fick jag mitt första anfall. Några veckor tidigare hade jag fått min första mens. 

Min epilepsi gjorde mig djupt deprimerad i en redan tung period då jag försökte förstå vem jag själv var! Min högsta önskan var alltid att få vara "normal" att få vara frisk, för det sa mina föräldrar jämt att normalt är bra! Jag har insett nu, jag kommer aldrig bli normal! Jag kommer aldrig bli frisk, jag är onormal och fasen vad de är så jävla mycket bättre! 

Utan min epilepsi hade jag nog inte varit så ödmjuk som jag är idag, jag hade inte varit så ifrågasättande heller och jag  hade aldrig lärt mig vikten av äkta vänskap! 

Jag må många gånger fortfarande skrika ibland när jag är sjukt trött på mina anfall till Anton och hoppas att han har någon magisk kraft som kan hjälpa mig att jag är så jävla trött på skiten och jag bara vill vara som alla andra! Men lika snabbt ångrar jag mig! 

Tack epilepsin för att du gjorde mitt liv till ett helvete så jag fick chansen att öppna ögonen! Tack för att jag hittade mig själv och har sprakat skiten ur dig!