Epilepsin och Hanna!

Jag har haft epilepsi sedan jag var 11 år och det har varit en berg och dalbana utav helveten och tårar, men också det bästa som någonsin hänt mig!

I maj 2002 påväg hem från Göteborg med min familj i bilen fick jag mitt första anfall. Några veckor tidigare hade jag fått min första mens. 

Min epilepsi gjorde mig djupt deprimerad i en redan tung period då jag försökte förstå vem jag själv var! Min högsta önskan var alltid att få vara "normal" att få vara frisk, för det sa mina föräldrar jämt att normalt är bra! Jag har insett nu, jag kommer aldrig bli normal! Jag kommer aldrig bli frisk, jag är onormal och fasen vad de är så jävla mycket bättre! 

Utan min epilepsi hade jag nog inte varit så ödmjuk som jag är idag, jag hade inte varit så ifrågasättande heller och jag  hade aldrig lärt mig vikten av äkta vänskap! 

Jag må många gånger fortfarande skrika ibland när jag är sjukt trött på mina anfall till Anton och hoppas att han har någon magisk kraft som kan hjälpa mig att jag är så jävla trött på skiten och jag bara vill vara som alla andra! Men lika snabbt ångrar jag mig! 

Tack epilepsin för att du gjorde mitt liv till ett helvete så jag fick chansen att öppna ögonen! Tack för att jag hittade mig själv och har sprakat skiten ur dig! 

Jizza

I maj förra året, nästan lite hastigt och lustigt blev det bestämt att vi skulle ta hand om en utav mosters hundar. Först skulle Jizza bara vara här några månader, och månader blev till halv år och halv år till ett år och allt känns så naturligt! Som om hon jämt bott med oss!

Jizza är världens största knä hund och vill ha allas uppmärksamhet iform av gos eller bus jämt! Denna 3åriga Donna är nog bland det bästa som hänt oss! 

Välkommen hem Jizza! 









Det viktiga är inte vad andra gör, det är vad du gör!

Jag kommer ofta på mig själv att bry mig mer om vad andra ska tycka om mig, vad mina vänner tycker om mig, hur jag framstår som person. Men, detta spelar ju egentligen ingen som helst roll om jag struntar i vad jag tycker om mig själv? 

I många fall så struntar personer, vad de tycker om dig efter första intrycket. Så om man inte har gjort ett kickas första intryck så är man då körd? 

Tillbaka till min poäng, om jag inte tycker om mig själv som jag är ( se med personer, mor personer, mot mig själv, alltså inte ytligt) hur ska jag då kunna acceptera mig själv någon gång?

Jag bryter ihop för att jag blir stressad över dessa tankar. Det stressar mig något enormt. Jag kan gå en hel dag och fundera på vad, hur eller kanske, den personen ser mig? Det är helt knäppt! Det sjukaste är att jag fortfarande gör det med vänner, familj och sambo. 

Annledningen till att jag skriver det här är för att jag försöker att inte bry mig lika mycket vad NI tycker om mig. Utan vad JAG tycker om mig. 

För i slutändan så är det endån det som är viktigast.