jag fastnar i mina tankar.
Sedan jag gick in i väggen 2010 så fastnar jag bokstavligen i mina tankar. Jag grubblar om allt. Kan hänga upp mig på att en gammal bekant har lyckats bra i sitt liv och jag går här hemma och försöker bli bra (kan upplevas lite bittert). Jag gråter över att jag inte orkar ta mig i kragen vissa dagar. Jag vet inte hur jag ska göra. Dessa tankebanor fastnar jag i om och om igen. Nu sitter jag mot toalett dörren och skriver på datorn med hunden i knät och stirrar mot halldörren och ser den bara komma längre, och längre bort. Snart har den försvunnit ur mitt syn fällt.
Jag vill vara en person som rör på mig, äter bra, och mår bra. Men varenda gång jag bestämmer mig för detta så går det inte. Har jag för höga krav på mig själv?
Krav är jag väldigt duktig på att ställa och sedan blir det inte av. Jag ställer ofta väldigt orimligt höga krav på mig själv. Krav som ingen (om du inte hade varit Batman eller Superman) hade klarat av....
Bara i förrgår ställde jag ett krav när jag började röjja i sovrummet att jag skulle fixa allt på en dag. Nu har jag ingen energi kvar och min kropp är helt slut och jag vet inte vad jag ska göra. Nu är sovrummet mer kaos än vad det var innan (typ, allt ligger i högar i allafall men saker överallt), bara för att jag inte kan lära mig hur jag fungerar.
JAG VET JU HUR JAG SKA GÖRA. Men varför gör jag inte så då?
