Inga anfall, men...

Så snurrig, så vimsig och så borta. Så Anton var tvungen att skicka och kolla så jag hade kommit hem efter att jag varit ute med hunden. Hem kom jag, men yr som en jävla orkan är jag! Ska lägga mig ner och se om det blir bättre! 

Ser ju djävulskt trött ut också, men är rätt pigg, allergin håller dock i sig så är super svullen i ansiktet fortfarande! KAN FOLK LÅTA BLI ATT KLIPPA GRÄSET?!!? 😜😉



Allergi!

Andas in och andas ut... Gräs och gråbosäsongen är här och jag kan inte andas för fem öre! Medicinen går på högvarv i mina lungor och jag är så trött och nedsatt att min kropp ropar STOPP och sätter i bromsen med kramper i skov! Nu ligger jag i sängen och försöker ta det lugnt för jag är skit trött och helt slut som människa utan att ha gjort något alls. Så jag lever iallafall... Knappt...

Det viktiga är inte vad andra gör, det är vad du gör!

Jag kommer ofta på mig själv att bry mig mer om vad andra ska tycka om mig, vad mina vänner tycker om mig, hur jag framstår som person. Men, detta spelar ju egentligen ingen som helst roll om jag struntar i vad jag tycker om mig själv? 

I många fall så struntar personer, vad de tycker om dig efter första intrycket. Så om man inte har gjort ett kickas första intryck så är man då körd? 

Tillbaka till min poäng, om jag inte tycker om mig själv som jag är ( se med personer, mor personer, mot mig själv, alltså inte ytligt) hur ska jag då kunna acceptera mig själv någon gång?

Jag bryter ihop för att jag blir stressad över dessa tankar. Det stressar mig något enormt. Jag kan gå en hel dag och fundera på vad, hur eller kanske, den personen ser mig? Det är helt knäppt! Det sjukaste är att jag fortfarande gör det med vänner, familj och sambo. 

Annledningen till att jag skriver det här är för att jag försöker att inte bry mig lika mycket vad NI tycker om mig. Utan vad JAG tycker om mig. 

För i slutändan så är det endån det som är viktigast.