Det viktiga är inte vad andra gör, det är vad du gör!

Jag kommer ofta på mig själv att bry mig mer om vad andra ska tycka om mig, vad mina vänner tycker om mig, hur jag framstår som person. Men, detta spelar ju egentligen ingen som helst roll om jag struntar i vad jag tycker om mig själv? 

I många fall så struntar personer, vad de tycker om dig efter första intrycket. Så om man inte har gjort ett kickas första intryck så är man då körd? 

Tillbaka till min poäng, om jag inte tycker om mig själv som jag är ( se med personer, mor personer, mot mig själv, alltså inte ytligt) hur ska jag då kunna acceptera mig själv någon gång?

Jag bryter ihop för att jag blir stressad över dessa tankar. Det stressar mig något enormt. Jag kan gå en hel dag och fundera på vad, hur eller kanske, den personen ser mig? Det är helt knäppt! Det sjukaste är att jag fortfarande gör det med vänner, familj och sambo. 

Annledningen till att jag skriver det här är för att jag försöker att inte bry mig lika mycket vad NI tycker om mig. Utan vad JAG tycker om mig. 

För i slutändan så är det endån det som är viktigast. 

Att vara ett socialfall.

Jag läste den här  artikeln om hur politikerna i Sundsvall prövade på att leka socialfall i en vecka, och den gjorde mig minst sagt upprörd! För att förstå min irritation ska jag först förklara min situation.

Jag var depprimerad, hade många ångest och panikattacker och hade mycket epilepsi anfall utöver detta (vi blev inskrivna 2012 på soc), och blev diagnostiserad med uttmattningsdeprission. Jag kunde inte jobba och kunde knappt ta mig ur sängen för jag orkade inte. Plus att jag låg inne på långtids vården för en brusten blindtarm och tarmvred. Trotts detta hade jag precis avslutat mina högskolestudier.

Anton var arbetslös och letade jobb förtvivlat, men kunde inte hitta något, så vi hade igentligen inget val för alla våra sparpengar hade vi lagt de senaste månaderna på mat, hyra, och räkningar. 

Vi fick egentligen en rätt bra handläggare på soc och hon forstod att jag inte kunde jobba just då. Men samtidigt så varenda gång så var det en evig jävla kamp och strid med dem, då de inte förstod varför jag behövde så mycket pengar till mina mediciner (trotts uppvisade kvitton), varför jag gick så ofta hos olika läkare, och varför jag inte sökte några jobb! 

Samtidigt då, som våra vänner och bekanta saknade förståelse om vad vi fick ta emot och inte, vad vi kunde göra och inte, om vi inte hade pengar eller om vi hade det. 

Vi har alltid haft ca 3000 kronor över när allting har varit betalat. 3000kronor som skall räcka till mat, kläder om det behövs, klippning om det behövs, mobilräkningar (ingår inte i normen, så soc betalar inte det), bredband (ingår inte i normen heller) och annat övrigt. 3000kr som skall räcka till mer än mat enligt normen. 

Det är inget fancy liv. Det är ingen dans på rosor och vi kastar inte pengar omkring oss. Matlådorna står i kylskåpet för hela veckan, du kollar rabbater och letar kuponger. 

Jag har inget att skämmas för. Förutom när folk tror att dom vet hur det är att leva med socialbidrag. Då skäms jag. 

Nervösa sammanbrott och livet.

Okej... Ibland är det bra att andas och ibland är det bra att få panik ( eller inte..... ). I Det här fallet hade jag stressat upp mig själv så innuti bara helvete över interjuven jag hade idag till ett jobb, så jag var så nervös att jag var så jag var så nära på att skita på mig när jag väl kom dit (okej lite överdrivet men sånn här blir jag när jag blir nervös, jag intalar mig själv att allt ska gå åt helvete i förväg... vilket är väldigt dumt, för jag är väldigt duktig på väldigt mycket och har förr väldigt ofta satt mig i skiten pga det här).

Det hela började med att jag fick ett mail från Arbetsförmedlingen att det skulle hållas i interjuver idag, sedan vart mina tankar igång. De spann iväg och iväg och iväg och iväg och sen var jag på en annan plats och så nervös att jag inte visste vad jag hette!! Igår spann det ur totalt, och jag blev en köttbulle i mitt bolltäcke och den enda gången jag lämnade mitt täcke var när jag gick mina rundor med hunden. Jag vaknade upp på kvällen när min sambo kom hem och han pratade lite sanning i mig och sa att jag behövde vakna upp. 

Det är länge sen jag mådde så här, och sanningen är att varenda gång det blir så här så blir jag livrädd att jag aldrig ska hitta tillbaka igen. Det har tagit mig så lång tid att hitta dit jag är idag, så jag vill aldrig tillbaka till dit jag varit. Visst jag har en lång väg kvar att gå men jag vill inte vända på klacken och lägga mig ner och ge upp. Jag kommer slås för min rätt att må bra och för min rätt till min hälsa. 
 
När jag mådde som sämst så gick jag knappt ut ur mitt rum, jag pratade inte med någon, jag smög till ica för att handla tröst mat, en chips påse, 5 dl gräddfil och en dipp mix, en ben and jerrys cookie dough, och en juice. Jag vill inte sitta intängd på mitt rum och gråta till montyh ptyhon och känna mig misslyckad. Nu sätter jag ner foten. Nu vänder jag blad. 
 
Det här är något som alltid kommer finnas med mig, som alltid kommer finnas i mina tankar, som alltid kommer finnas där. Men nu vänder jag blad